Recension: Fjärilsvägen av Patrik Lundberg

Bokomslag Fjärilsvägen

Fjärilsvägen handlar om Patrik Lundbergs mamma, Birgitta. Hon föddes 1950, gifte sig med Patriks pappa, jobbade som handläggare på Försäkringskassan och adopterade två barn, Patrik och hans syster Paula. Men sedan kom skilsmässan, 90-talskrisen, sjukskrivningarna och fattigdomen.

Boken berättar i stort sett samma historia som Patrik Lundberg berättade i Sommar i P1. Jag kan ha lite svårt för när samma historia ska berättas i flera format och till en början känner jag att jag redan hört den här historien, men en bit in i romanen får jag den fördjupning som inte hinns med i ett sommarprat.

Det som boken framför allt fördjupar är relationerna runt Patrik och hans mamma. Till systern, mormor och morfar och de män som modern har relationer med. Mannen hon gifter sig med, får två barn med och som sedan lämnar henne ensam med de två barnen. I boken benämns han konsekvent med sitt förnamn, ett effektivt och subtilt sätt att visa på distansen mellan en far och hans barn. Och så den nya mannen som hon träffar många år efter skilsmässan och gifter sig med.

Det är en angelägen berättelse om vårt samhälle och hur välfärden urholkats till förmån för skattesänkningar, om klass och om jämställdhet. Det är en relativt kort roman, berättad i kortfattade liksom journalistiskt gestaltande scener på ett sätt som jag tycker om. Jag gillar också hur Lundberg väver in den svenska inrikespolitikens utveckling i sin berättelse och visar hur det politiska blir personligt. Det allra mest brännande ämnet i boken anser jag dock är jämställdhet och kvinnors utsatthet.

Även om boken är ganska utlämnande mot modern så är det samtidigt en kärleksförklaring till en mamma som offrade sig själv för att barnen skulle ha det bra. Det är fint och hedrande av Patrik att lyfta kämpande mammor som kanske inte gör allting rätt hela tiden men ändå älskar och tar hand om sina barn medan papporna bara sticker. Hur många svidande mammauppgörelser finns det inte i litteraturhistorien medan den frånvarande pappan lämnas ifred?

Om boken

Titel: Fjärilsvägen
Författare: Patrik Lundberg
Uppläsare: Martin Wallström
Längd: 4 timmar 49 minuter
Förlag: Alberg Bonniers förlag
Utgiven: 17 augusti 2020
Land: Sverige

Andra som skrivit om boken: Bokblomma, Feministbiblioteket, Enligt O, och dagarna går….

Recension: En andra allians av Denise Rudberg

En andra allians är, som namnet antyder, den andra delen i Denise Rudbergs serie Kontrahenterna. Det är Stockholm, tidigt 1940-tal, andra världskriget pågår ute i Europa och kryper allt närmare Sverige.

Boken kretsar runt den riviga överklassflickan Elisabeth, Iris som flytt från Estland med sina två barn och Signe som kommer från landet och flyttat in till stan efter att hennes familj vänt henne ryggen. Tillsammans jobbar de på en hemlig, militär avdelning som ska knäcka tyskarnas koder.

Jag lyssnade på boken i uppläsning av Anna Maria Käll och det var verkligen en perfekt match mellan bok och uppläsare. Käll har en röst som gör lyssningen riktigt mysig, även om boken har sin beskärda del av kvinnosjukdomselände och inte minst världskrig. Just kvinnosjukdomstemat är väldigt bra skrivet och ger boken fler bottnar. Kvinnors kroppar och kvinnors betydelse i historien har ju inte lyfts fram och getts den betydelse som de faktiskt haft, så Rudberg ska ha en eloge för att hon lyfter både kvinnosjukdomar och kvinnornas insatser under kriget.

Boken berättas med ett rakt och effektivt språk som inte ligger i vägen för berättelsen. Med ett undantag: ordet ”samt” förekommer, vad ska vi säga, ymnigt och det stör mig. Det funkar kanske bra i text, men i uppläst form så blir det lite stolpigt på något sätt. Direkt efter En andra allians började jag lyssna på Patrik Lundbergs Fjärilsvägen och det är samma sak där med ordet ”samt”. Det är okej att ha flera ”och” i samma mening, det är faktiskt att föredra tycker jag, så länge man inte absolut måste använda ”samt” för att betydelsen blir fel annars.

Filmen Hidden Figures (Dolda tillgångar på svenska) skildrar tre svarta kvinnor som var högst betydelsefulla när det gällde att utveckla de datorprogram som behövdes för USA:s rymdfärder. Det är en fantastisk film som ni måste se om ni inte gjort det ännu. Det finns flera paralleller till den och det arbete som Elisbeth, Iris och Signe utför åt Krigsmakten som det ju hette på den tiden. Skillnaden är att Hidden figures var otroligt spännande rent matematiskt (som jag minns det) medan själva kodknäckandet hamnar lite i skymyndan i En andra allians. Jag hade gärna läst mer om detta!

För det är ju oerhört intressant att de första kodarna var kvinnor som jobbade för väldigt låga löner, och sedan när män började jobba med datorer, då blev det plötsligt väldigt välbetalt …

Förutom att jag hade önskat mer detaljer från underrättelsetjänsten så gav boken mig mysiga lyssningsstunder med glädje, sorg och viktig kvinnohistoria. Och karaktärer som är lätta att tycka om.

Om boken

Titel: En andra allians
Serie: Kontrahenterna #2
Författare: Denise Rudberg
Uppläsare: Anna Maria Käll
Längd: 8 timmar 7 minuter
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgiven: maj 2020
Land: Sverige

Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Lotta Olsson (Dagens Nyheter), Johannas deckarhörna – se fler på Bokbloggar.se.

Recension: Vi hade makten i åtta år av Ta-Nehisi Coates

Det här året har mitt läsande präglats mycket av Black Lives Matter-protesterna i USA. Och därtill har vi ett stundande presidentval, som jag nu ägnar ett läsprojekt åt. Ta-Nehisi Coates reportageessä ”Vi hade makten i åtta år : En amerikansk tragedi” tangerar båda dessa teman.

Den afroamerikanska journalisten Ta-Nehisi Coates följde Barack Obama under hans åtta år vid makten. Mycket i boken kretsar kring ex-presidenten, men det är också en berättelse om slaveriets historia och dess konsekvenser i vår nutid, om rasism och om amerikansk politik i stort. Boken innehåller åtta artiklar, skrivna under åren 2008–2016. Som inledning till varje artikel finns en nyskriven text av Coates, där han reflekterar kring artikelns tillblivelse och hur han ser på sina texter i dag. Detta är oerhört intressant för alla oss som på något sätt skriver eller är intresserade av journalistik.

I Sverige och det liberala Europa minns jag det som att Barack Obama hyllades enhälligt, han fick ju till och med Nobels fredspris efter bara 9 månader på posten. Efter att George W. Busch fått mycket kritik för bland annat Irakkriget var det som att Barack Obama blev lite av en frälsare på något vis. Och det är klart att det finns ett enormt symbolvärde i att USA fick sin första svarta president. Coates lyfter också att Barack Obama är oerhört intelligent.

Men. Detta är också första gången jag läser (saklig) kritik mot Obama, från ett håll där jag förväntade mig att han skulle hyllas. Alltså, Obama utsattes ju för en enorm hatvåg och misstankar om att han inte skulle vara född i USA från en rasistisk alternativhöger underblåst av Donald Trump – men detta är nog första gången jag läser en så välgrundad och saklig problematisering av Barack Obamas retorik och om hans balansgång mellan konservativa och liberala intressen. Det är oerhört välformulerat så jag ska inte ge mig på att referera hela tankegången – jag säger i stället: läs boken!

För det är en oerhört välskriven och ögonöppnande bok. Det är klart att jag vetat om att USA har problem med rasism, men att samhället var så här segregerat och att de system som fanns under slaveriet och 1900-talets raslagar på sätt och vis fortfarande lever kvar, det har jag nog inte insett vidden av förrän nu.

En intressant parallell till svensk inrikespolitik är att Coates förkastar idén om att det är marginalisering, dålig ekonomi och en känsla av att eliten inte bryr sig om den lilla människan som fått så många ur den vita arbetarklassen att rösta på Donald Trump. Detta hör vi ju ofta i Sverige som förklaring till Sverigedemokraternas framgångar. Coates menar, och visar med hjälp av statistik, att det inte stämmer. Donald Trumps framgångar beror på rasism, att människor helt enkelt är rasistiska och röstar på Donald Trump tack vare, och inte trots, hans rasistiska uttalanden.

Allra intressantast, kanske på grund av att jag läser boken när oerhört mycket i vår samtid handlar om Trump, är det avslutande kapitlet som handlar just om tiden efter Obama och om hur Donald Trump kom till makten. Det som drar ner bokens betyg för mig är att den är skriven för en amerikansk, väldigt kunnig publik. Jag skulle säga att jag är allmänbildad, men inte tillräckligt bildad om USA uppenbarligen för många namn som nämns känner jag inte till och en del andra händelser i den amerikanska politiska historien. Intressant nog skriver Ta-Nehisi Coates om hur han som ung läser James Baldwin och försöker förstå det han skriver, men inte förstår allt. Jag måste erkänna att jag inte heller hänger med hela tiden i ”Vi hade makten i åtta år”, även om det aldrig blir tråkigt eller tungläst.

Både Coates och Baldwin har en blick för samhället och en formuleringskonst som är enastående, även om Baldwin kanske är i en klass för sig. En annan som också refererar till Baldwin är Jason ”Timbuktu” Diakité i ”En droppe midnatt”, boken där han berättar om sin pappas uppväxt som svart i Brooklyn och även sätter hiphopen och den afroamerikanska historien i ett svensk perspektiv. Läs dem alla tre!


Om boken

Titel: Vi hade makten i åtta år : En amerikansk tragedi
Författare: Ta-Nehisi Coates
Översättare: Alva Dahl och Eva Åsefeldt
ISBN: 978-91-1-308538-8
Antal sidor: 439
Förlag: Norstedts
Utgiven: 27 februari 2019
Land: USA

Betyg: 📚📚📚📚 (4 av 5)

Andra som skrivit om boken: Sveriges Radio, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter

Recension: Skärmhjärnan av Anders Hansen

Jag läser nästan alla böcker på läsplatta, en riktig läsplatta för e-böcker med svartvit skärm och e-bläck alltså. Inte en surfplatta typ Ipad. Men den här boken kunde jag verkligen inte med att läsa på skärm, även om e-boksläsaren är en mindre ”triggande” typ av skärm – den har ju varken plingande notiser eller roliga spel.

Skärmhjärnan av superstjärnan/psykiatrikern Anders Hansen är en bok som tar upp baksidorna med våra älskade skärmar. Hur skärmarna förstör vår nattsömn, gör oss ledsna och stressade. Ibland känner jag att nja, här blir Anders Hansen väl alarmistisk. Men visst. Mobil i sovrummet är förödande både för bokläsningen och sömnen. Små barn behöver inte skärmar (men de är väldigt praktiska ”barnvakter” ibland och man kan lära sig väldigt mycket med hjälp av dem). Men allt sånt vet vi ju.

Det som verkligen gav mig en aha-upplevelse var dessa tre grejer. Det handlar dels om hur vår hjärna fungerar (och har egentligen inte alls med skärmar att göra), dels om varför skärmar kan inverka negativt på våra relationer. Nämligen detta:

  • Vi som har god förmåga att lagra fett, lätt blir rädda eller ångestfyllda, är lättväckta och från tid till annan deprimerade är inte dysfunktionella, vi är perfekt anpassade för ett liv på savannen. Jag skulle aldrig ha svultit ihjäl, blivit uppäten av ett lejon eller liksom nöjt mig och därför inte hittat någon ny mat en bättre plats att bo på.
  • Det är inte meningen att vi ska vara lyckliga jämt. (Men om man mår så dåligt att man inte orkar med sin vardag ska man såklart söka hjälp!) Jag tänker lite på Emils pappa när han säger ”roligt och roligt, griser ska inte ha roligt”.
  • Forskning visar att vi upplever andra människor som tråkigare när vi har en telefon i närheten, eftersom telefonen alltid lockar med kickar och roliga grejer (sociala medier, spel och så vidare). Spot on. Det hjälper inte att sätta telefonen på ljudlös, den ligger där och lockar ändå.

Har du läst Hjärnstark eller sett Anders Hansens SVT-serie Din hjärna kommer du att känna igen mycket. En del saker har vi hört många gånger (till exempel att skärmljus sent på kvällen stör sömnen) men för oss som har stort mobilsug är det en bra bok att läsa och påminnas om varför det är bra att lämna telefonen utanför sovrummet på kvällen.

För egen del tänker jag att det finns så himla många bra saker som skärmar och internet gett oss. Mitt jobb som digital kommunikatör, nya vänner och gemenskap trots geografiska avstånd inte minst. Men vi behöver använda skärmarna klokt, till bra saker. Inte slentrianscrolla eller slösa timmar på meningslösa spel.


Om boken

Titel: Skärmhjärnan : Hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda
Författare: Anders Hansen
Finns som: inbunden, storpocket, e-bok och ljudbok
Antal sidor: 208
Förlag: Bonnier Fakta
Utgiven: 1 mars 2019
Land: Sverige

Betyg: 📚📚📚📚 (4 av 5)

Andra som skrivit om boken

och dagarna går…, Bokblomma.

Recension: Villa havsbris av Caroline Säfstrand

När Sophies mamma dör ärver hon oväntat huset som hon trodde att mamman hade sålt för åratal sedan. Hon lämnar Berlin och återvänder motvilligt till barndomshemmet i Skåne. Villa Havsbris var en gång ett ståtligt kurhotell men är nu nedgånget och Sophie bestämmer sig för att renoverat huset innan hon ska sälja det.

Sophie annonserar efter hantverkare som kan hjälpa henne att renovera. För Sophie ska snart tillbaka till Berlin. Men då anländer hennes tre medhjälpare som också flyttar in i huset: Isak som bara målar tavlor av vatten, Martin som blivit avstängd från sitt jobb och Katja som är i desperat behov av en paus. Och i grannhuset bor Ella, som är döv men kan läsa på läppar och vet en hemlighet.

Den här boken har fått idel hyllningar av läsarna. Jag undrar lite vad det är jag inte förstår, men jag köper inte premissen. För Sophie annonserar efter kunniga hantverkare som ska arbeta gratis i utbyte mot mat och husrum. Vem kan ens med att göra så om man äger ett hus värt flera miljoner? Jag tänker att man måste vara en extremt snål jävel. Det andra jag inte köper är att tre hantverkskunniga personer faktiskt dyker upp och vill arbeta gratis.

Jag fattar ju att bokens intrig bygger på att dessa stukade människor ska mötas, bo och arbeta tillsammans, och det är härligt att följa hur de steg för steg lär känna varandra, och varandras hemligheter och sorger.

Men som läsare förstår jag inte varför karaktärerna gör som de gör tillräckligt bra. De blir lite platta och agerar, i mina ögon, inte trovärdigt. Jag ska ge ett till exempel. Sophie får under handlingens gång reda på en stor hemlighet om sin familj. En hemlighet som skulle försätta vem som helst i en personlig kris, som skulle överskugga allt annat, låter hon bara passera. Det är orimligt! vill jag skrika som Kishti i Idol.

Och det är i den här oförlåtliga familjehemligheten som det intressanta finns, men det passerar liksom bara i förbifarten. I stället får vi lära oss allt om hur man renoverar gamla hus.

Det är en habil feelgoodroman. Det finns en intressant historia och intressanta karaktärer, men jag stör mig för mycket på det otroliga i berättelsen för att det ska vara en riktig fullträff.

Om boken

Titel: Villa havsbris
Författare: Caroline Säfstrand
Uppläsare: Gunilla Leining
Längd: 7 h 53 min
Förlag: Norstedts
Utgiven: 19 juni 2019
Land: Sverige

Betyg: 3 av 5

Recension: Bete sig av Linda Jones

När Stinas föräldrar skiljer sig faller hennes värld samman. Alla tycker att hon ska vara glad över att föräldrarna skiljer sig nu när Stina är 20 och inte när hon var barn, men för Stina är skilsmässan ett trauma. Hon flyttar ut i en stuga i skogen utan el eller rinnande vatten, med ryggsäcken packad med mat, kläder och ett hagelgevär.

”Bete sig” vann Norrlands litteraturpris och det var så jag upptäckte den här norrbottniska pärlan utgiven av Vox by Opal. Det är så sällan jag får läsa om min hembygd och hur fint är det inte att Jones använder Bottenviken som metafor för att visa att något är brett? Språket är för övrigt en njutning att läsa, eller i mitt fall lyssna på. Charlotta Jonsson läser in boken på perfekt norrbottensdialekt och får till det riktigt breda Lulemålet helt träffsäkert i dialogerna. Det ger så mycket mer autenticitet och känsla än när exempelvis Marie Richardson läser in Stina Jacksons böcker.

Jag lyssnade på boken om Stina som bosätter sig i en stuga i Norrbotten medan jag själv befann mig i en stuga i Norrbotten och det förhöjde såklart känslan. Men! Det här är alldeles oavsett läsplats en riktigt bra unga vuxna-roman med underbara naturskildringar och beskrivningar av Stinas känslor. Vi får ta del av berättelsen i två skilda tidslinjer, en när Stina får reda på att föräldrarna ska skiljas och vad som leder fram till att hon bestämmer sig för att fly till en stuga i skogen och en när Stina lever i stugan. Det ger en bra bild av varför Stina agerar som hon gör.

För mig skildrar ”Bete sig” det riktiga Norrbotten med dess natur, människor och småstadsångest. En mycket värdig vinnare av Norrlands litteraturpris!